Ja det hoppas jag verkligen att det är! Nu börjar jag verkligen tröttna på detta. Att en rutinoperation ska kunna utvecklas till en sån här historia, det trodde jag inte. Men jag klandrar ingen, de har gjort vad de har kunnat och anledningen till att de från början var tvungna att kapa min urinledare var ju för att rädda livet på mig så jag inte skulle förblöda under operationen, så ja, egentligen borde jag kanske vara tackasam. Men det är samtidigt svårt att se det positiva just nu, kanske kan jag göra det sen när allt blivit bra igen! Men just nu känns det rätt så tröttsamt!

Förra veckan kände jag att det började läcka urin igen och jag ringde då till urologmottagningen. Fick en tid rätt så snabbt samma dag och de gick då in med en slang i mitt urinrör för att kolla hus stenten låg, och kunde då bara konstatera att den återigen hade glidit ner i urinblåsan. Läkaren lyckades på något sätt sätta den på plats IGEN! Han ville sen direkt lägga in mig, men jag lyckade förhandla så att jag kunde komma på morgonen nästa dag istället. Väl på plats på torsdagen så skulle ett nytt försök till att sätta en nefrostomi göras. Denna gången (efter hur många stick som helst) så gick det och "äntligen" sitter det nu en nefrostomi i min högra njure. Läkaren som satte den sa att han har aldrig behövt sticka en patient så många gånger som han gjorde på mig innan den kom på plats. Denna nefrostomin ska nu förhoppningsvis göra så att det inte blir så mkt urin i min högra urinledare, utan att det ska kunna bli torrt där och då har lättare för att läka. Så nu har jag både urinkateter, KAD, och nefrostomi. De vill även satt ett drän i buken på mig, men eftersom den vätskeansamingen som de sen tidigare sett (de tror det är urin) hade minskat så valde de att avstå, vilket jag är tackasam för. Så nu får vi se hur länge detta håller. Om det funkar så ska jag ha KAD i två veckor till och nefrostomin ska sitta i 4-6 veckor. Tyvärr får jag inte jobba så länge jag har nefrostomin, så det blir till att gå hemma under tiden. Visst kan det vara skönt nu när vi ska flytta o allt, men jag får ju inte göra några tunga lyft så det kommer ändå att bli jobbigt. Just nu längtar jag efter att gå mina långpromenader med skägget, det har jag inte gjort på över en månad nu :-(

Igår skulle vi varit på utställning i Lidköping med skäggen, Astas första officiella. Men det fick jag ju självklart ställa in. Det som gör mig riktigt irriterad var att Sigge var den ända hanen som var anmäld!!!! Inga garantier att domaren hade tyckt om honom, men chanserna till ett BIR eller BIM hade ju ändå varit ganska höga. Astas syster gjorde debut i ringen officiellt och slutade som 3:e bästa juniortik med ett Excellent :-) Grattis fina Zibelle!

Det har varit en lugn men samtidigt jobbig helg. Linus har varit hos mormor och Jocke har varit iväg med husvagnen, så Emma och jag har varit hemma själva. Dum som man är så vill man ju så mkt och med en flytt som kommer snabbare än vad man tror så vill man ju packa och röja lite. Vet inte om jag överansträngde mig i lördags, men sen dess har jag haft ont som tusan i högra sidan av magen. Vet inte om det är där som plastslangen i urinledaren sitter eller vad det är. Så igår blev det vila för hela slanten och idag känns det bättre. Provade igår kväll att ta en Spasmofen, vilket är ett morfinpreparat som även har kramplösande effekt. På sjukan hade jag ju jätteont i sidan också och då trodde de att det var urinledaren som krampade runt plastslangen och försökte stöta bort den ur kroppen. Idag känns det som sagt lite bättre, men jag ska försöka att ta det lite lugnt idag också!

Igår fick jag besök av mamma och syster. Så roligt att få träffa dem, det blir alldeles för sällan. Förhoppningsvis blir det väl lite oftare nu i sommar. Istället för en blomma fick jag denna underbara ljuslykta :-) Den är så söt! Den är ca 40 cm hög och kommer att göra sig perfekt på trappan i "Skogsgläntan". Tack, Tack, Tack!!!!

Nu måste jag fortsätta att kolla vilken skola som Emma ska börja i efter sommaren. Verkar som om hon inte får åka skolbuss, och då blir det nog bättre om hon börjar i Billesholm. Busshållsplatsen ligger ca 2 km från huset om hon ska börja där. Men om hon vill börja i Ekeby så har hon ca 4,5 km till skolan och ingen buss som går. Så vi får väl se vad det blir. På sommaren är det ju helt ok att cykla, men det är kanske inte så roligt att gå/cykla så långt mitt i vinter. Ska bli skönt att få bort henne från stan i alla fall, och jag hoppas verkligen att hon lugnar ner sig lite snart!

Måste även ringa till mitt försäkringsbolag idag och anmäla att jag varit inlagd och är sjukskriven. Blir väl inte så mkt pengar, men just nu är varenda krona välkommen. Man märker att man jobbar mkt natt när man är sjukskriven och inte får sitt OK-tillägg!

Det är nu 11 dagar sedan operationen och det går framåt, sakta men ändå framåt! Jag har inte så ont i operationssåret, utan det är mer en tyngdkänsla i magen vilket gör att jag tycker det är jobbigt att stå upp länge. Det som är jobbigt är att det fortfarande gör så fruktansvärt ont där jag fick blödningen i bukväggen. Det tar väl tid för kroppen att absorbera blödningen och alla nerver ska väl hitta tillbaka till varandra. Men fortfarande kan det vid vissa rörelser bli att det känns som om någon kör in en kniv i magen på mig. Men som sagt, det börjar bli bättre.
En annan sak som är lite jobbigt är att jag sover som en kratta på nätterna. Vaknar flera gånger och kan knappt somna om. Jag sover nästan alltid på magen i vanliga fall, och jag tror att jag vaknar varje gång jag försöker lägga mig på magen pga att det gör ont. Sen vaknar jag ca 07 varje morgon :-(
Jag äter inte så mkt smärtstillande och det tycker jag är skönt. From igår tar jag bara vid behov och då är det bara Panodil och Ibumetin som gäller. Men att inte sova så bra på nätterna gör ju att jag är trött på dagarna.
Men nu till något positivt - igår blev jag av med min urinkateter vilket var helt underbart. Det gör lite ont i magen när jag kissar och det känns inte riktigt som om jag tömmer blåsan helt. Men det blir nog bättre så fort det känns lite bättre i magen tror jag. Blir det inte bättre tills nästa vecka tänkte jag köra till jobbet för att kolla om blåsan är tom efter jag varit på toa. Lite löneförmåner måste man ju ha ;-)

Idag skulle jag och Emma egentligen kört till Karlskrona för att fira påsk med mamma, Thomas och mina syskon. Men jag har bestämt mig för att stanna hemma och försöka ta det lite lugnt bara. Visst hade det varit superkul att åka dit, men det kommer fler tillfällen. Ev kör jag upp nästa helg istället! Då kanske jag är lite piggare också. Jocke är iväg med husvagnen med sina vänner, Linus är redan i Karlskrona, så Emma och jag får väl ha en lugn helg här hemma tillsammans med skäggen istället. Gå och småpacka lite och sen vara ute och bara njuta av det fina vädret. Ska passa på att trimma lite på skäggen när man väl kan stå ute och göra det. I eftermiddag ska jag för första gången sedan op ge mig ut på en långpromanad med skäggen. Emma får följa med och hålla Sigge eftersom han är så stark så tar jag lilla Asta ;-) Blir väl en runda till Bruces så att de kan springa lösa lite i inhägnaden där.

Önskar alla en GLAD PÅSK och en TREVLIG HELG!

Ja det är väl så jag bäst kan förklara hur jag känner just nu! Är så fruktansvärt trött och det är så frustrerande att inte orka göra något. Hundarna får ingen aktivering alls och här hemma är så stökigt och skitigt så jag hoppas verkligen att ingen kommer för att hälsa på utan att höra av sig innan ;-) Konstigt att det kan märkas så mkt vem det är som i vanliga fall städar här hemma! Men det blir ju bättre och jag orkar lite mer för var dag som går, så det går ju åt rätt håll. Det är ju faktiskt bara en vecka sedan jag genomgick en jättestor och lång operation, så jag får väl bara ta och acceptera att allt inte kan gå i 190 hela tiden!

Igår körde vi förbi huset vi ska flytta till (tur man har stora barn som mer än gärna övningskör!) och som de värsta paparazzi så tog vi lite kort!

Det är inte de bästa korten, men man kan i alla fall se hur mysigt det ligger - "Skogsgläntan"!

Det verkar som om ingenting jag gör blir som det skulle från början! Men det brukar iof bli rätt bra i slutet ändå!

I onsdags skulle jag ju in och operera bort ett myom, de skulle alltså ta bort hela min livmoder. Detta är ju en ganska vanlig operation, en sk rutinoperation. Jocke körde in mig på morgonen till Helsingborgs lasarett där jag skulle vara kl 08.00 för inskrivning. Operationen beräknades börja vid lunch. Läkaren som skulle operera mig kom och hälsade på mig och berättade på ett ungefär vad/hur han skulle göra. Sen gick jag och duschade och började vänta på min tur och vid lunch var det då dags.

Jag kom upp till avdelningen vid ca 21.00 på kvällen och genast så bytte de rum till mig, de ville ha mig på ett enkelrum sa de. Ja det var ju snällt tänkte jag, lugn och ro ;-) Hela natten var de och tog kontroller på mig och på morgonen tog de även blodprover. Jag hade inte så ont och behövde endast smärtstillande 2 gånger under natten. Den ena sköterskan sa till mig att hon tyckte det var skönt att jag inte hade så ont eftersom jag hade genomgått en så stor operation. Stor operation tänkte jag, vad menar hon?! När jag sen på morgonen lyfter på täcket så ser jag att jag har både drän och urinkateter (katetern skulle de ta väck redan efter op sa dem). Nu började jag fundera på vad som hade hänt egentligen!

På förmiddagen kom läkaren och pratade med mig - Operationen som i vanliga fall tar ca 45 min hade på mig tagit över 4 timmar. Han hade aldrig sett ett myom (vägde nästan 1 kg) sitta på ett så konstigt ställe som på mig. Det hade varit jättesvårt att ta bort det och det hade då börjat blöda och tillstött komplikationer. Det hade slutat med att de fick ta bort en bit av min högra urinledare och där satt ett plast rör istället. Dränet var för att de skulle se om jag fortsatte att blöda.
På eftermiddagen drog de bort dränet eftersom det inte kommit mer blod. Sen skulle jag prova att upp och stå. När jag ska lyfta på vänsterbenet känns det som om någon sticker in en kniv i magen på mig och vrider om, jag bara skriker rakt ut (skrämmer livet av de stackars sköterskorna som ju är så snälla och ska hjälpa mig) och ramlar ihop i sängen igen. Men direkt när jag slutar röra benet så slutar det göra ont, skitkonstigt! Läkare kom åter upp för att prata med mig, och han sa att troligtvis hade de råkat orsaka en blödning i bukväggen på mig (när de satte in dränet) där det går jättemycket nerver, och att det var det som gjorde så fruktansvärt ont :-(

Som om inte detta var nog så började mina trombocyter (de sakerna  i blodet som gör att blodet koagulerar när man tex skär sig) att sjunka. Det är ju en blodsjukdom jag har sen innan och som tyvärr gör sig påmind ibland. Så jag fick inte komma hem på fredagen heller. Men på lördagen hade de inte gått ner mer och jag kunde gå hem på permission över natten. Idag hade de faktiskt tom ökat lite och jag kunde återigen gå hem på permission. Så imorgon hoppas jag bli utskriven.
 
Urinkatetern ska jag ha i ca 1 vecka till och om ca 1 månad ska jag in och ta bort det plaströret de satte i min urinledare. Efter ytterligare någon månad ska jag in för att kolla om min högra njure klarade sig och om jag har full kapacitet i den nu. 

Ja det var nog hela historien :-)

Hur svårt kan det vara att hitta ett litet hus att hyra? Jo det verkar jättesvårt tyvärr! Har varit och tittat på ett, men tackade nej till det. Ringde igår på ett annat som låg perfekt på landet men ändå så var där busshållsplats precis utanför, men det var tyvärr redan uthyrt. Hittade ett annat hus som ligger utanför Viken på en hästgård. Lite i största laget för oss (6 r o k) men fördelen med det är att allt ingår i hyran, både vatten, el och sopor. Då är det ju lättare att veta vad man har för månadskostnad än om det är kallhyra. Det är även ca 3 km till närmsta busshållsplats vilket ju inte är några problem på sommaren, men kanske inte så roligt för ungarna på vintern. Det beror ju lite på hur duktiga de är på att ploga småvägarna. Är det bara plogat så går det ju att cykla även på vintern och vi brukar ju inte ha så mkt snö ändå ;-) Så vi får väl se om vi får komma och titta på det någon dag i veckan. Vill ju så gärna börja packa lite, men det är ju svårt eftersom jag inte vet om jag flyttar om en vecka eller om en månad eller ännu längre.

Just nu känner jag att jag tar vad jag hittar. Vi är ju absolut inte ovänner här hemma, men båda två går ju bara och väntar just nu, och båda vill ju komma vidare på egna ben. Så ju snabbare jag hittar något eget desto bättre. Så om jag bara hittar något just nu att flytta till, så kan man ju under sommaren vara lite mer kräsen när man letar något mer långvarigt. Skulle Jocke överta hela huset själv, så kan jag ju även börja leta efter något eget att köpa sen. Men allt kommer att lösa sig så småningom, det vet jag!

Asta fortsätter att löpa, och än så länge går det bra här hemma. Hon är nu på dag 7 i löpet och går ju snart in i höglöp. Förhoppningsvis kan vi behålla henne här hemma, annars får hon vara ett tag hos sin ena uppfödare. Jocke har fixat haspar på dörrarna så att det går att dela dem och de inte kommer åt varandra. Sigge är ju väldigt på henne med näsan i rumpan, men än så länge är det inte mer än så. Jag ska jobba natten onsdag och torsdag och när jag sen ska sova på dagen får jag väl ta upp buren i sovrummet så får Asta sova i den på dagen. Går inte det så får jag vänta med att gå o lägga mig tills barnen kommer hem från skolan. Linus slutar ändå tidigt på torsdagar. Det är tur att det bara är så här ett par gånger om året ;-)

Ikväll ska vi iväg på lite utställningsträning med Asta. Bra träning inför Malmö på söndag. Jag ska även försöka trimma till henne lite :-)

Hela helgen har jag och Sigge varit på trimkurs, och det har verkligen varit superkul! Känner absolut inte att jag kan trimma inför tex utställning, men jag kan ju i alla fall bättre underhålla pälsen nu än innan. Sigge blev jättefin men vi lite kvar att fixa innan utställningen i Malmö nästa helg. Mest rakning, men det får Heidi hjälpa mig med nu i veckan. Så imorgon ska jag sätta fingrarna i Astas päls :-)

Ja lilla Asta börjar bli stor tjej nu, har börjat löpa för första gången. Än så länge går det jättebra med Sigge, men det är bara dag 5 i löpet idag, så det kommer ju givetvis att bli värre. Troligtvis kommer hon att vara i höglöp när dem ska ställas i Malmö, vilket ju kanske inte är till Sigges fördel precis (eller andra hanar heller tyvärr).

Nu ska jag tjata om de där jobbiga besluten igen! Men denna gången kan jag berätta vad det är. Jocke och jag ska separera. Det är ett gemensamt beslut och det känns jättebra. Vi har de sista åren glidit mer och mer ifrån varandra, och det sista året nu så har vi knappt hittat på något tillsammans och knappt haft någon kommunikation överhuvudtaget. Så det känns jättebra. Jocke ska tillsvidare bo kvar själv i huset och jag ska se om jag kan hitta något hus att hyra. Vi ska så småningom se om antingen Jocke får ta över min del av huslånen eller om vi ska sälja huset. Men just nu är det lite som måste fixas på det, så i nuläget kan vi inte sälja det i alla fall. Har varit och tittat på ett hus, men fastnade inte riktigt för det. Så jakten fortsätter! Vi känner båda två att vi vill separera medans vi fortfarande är vänner och kan umgås.

Så om ni vet något litet hus som är till uthyrning i Helsingborgsområdet så säg till :)

Att vara förälder till en tonåring är bland det svåraste jag någonsin gjort. Det spelar ingen roll hur du gör, vad du gör eller vad du säger så blir det fel. När denna tiden är över så förtjänar minsann både jag och alla andra tonårsföräldrar en stor medalj!!!!

Jag har två tonåringar i huset och de är totalt olika varandra. Den ena varken hör eller ser man, medans den andra tar all min kraft. Det är svårt att bemöta och stötta båda två fast på två helt olika sätt. Hur får man en tonåring som tror att hela världen är emot dem att förstå att allt man gör och säger är för att hjälpa och stötta dem och att de ska våga tro på sig själva? Har ni några bra tips så mottages de tacksamt för mina idéer börjar ta slut. Det har gått så långt att jag denna veckan har stannat hemma från jobbet, jag känner inte att jag kan garantera någon patientsäkerhet när mina tankar är på allt annat än jobbet. Men det håller ju inte i längden tyvärr och på lördag ska jag återgå till jobbet! Mina dagar just nu går åt till att sitta och fundera på hur jag ska orka ta mig vidare, vad ska jag göra om detta inte hjälper, kommer det att gå bra för mina älskade barn, vad ska nästa steg bli, vad har jag gjort för fel och hur kan jag i så fall rätta till det!?

Jag vet att det kommer att bli bättre och jag hoppas bara att jag orkar hålla ihop tills dess. Mina barn betyder allt för mig och jag hoppas bara att de så småningom kommer att förstå det!

Ännu ett år har gått, inte klokt vad tiden går! Det har varit ett fantastiskt år men samtidigt det jobbigaste året på länge. Men nu tar vi nya tag!

Tyvärr så har väl inte slutet på 2013 varit det bästa, i alla fall inte om du frågar Sigge. Ett par dagar innan jul, 18/12, så bröt han en klo, sporren på höger framben. Vi var hos veterinären och de sövde ner honom och tog bort klon. Men det ville inte riktigt läka. Så efter några dagar blev han även insatt på antibiotika. Men det ville sig inte i alla fall. Så igår fick de än en gång söva ner honom, de var rädda för att det fanns klorester kvar som irriterade och gjorde så att det inte läkte. Men röntgen visade att både sporren och pulpan såg fina ut och inga klorester fanns kvar. De rengjorde det och han blev återigen insatt på antibiotika. Så nu hoppas vi att det ska bli bra så snabbt som möjligt. Det viktigaste nu är att det får luftas mycket och att han inte kommer åt att slicka på det. Så han har en tratt som skulle passa en jättehund, för han har ju lyckas komma på hur man böjer på tratten för att komma åt och slicka på tassen annars. Han är en klok hund ;-)! 
Detta gör ju tyvärr även att det inte blir någon utställning för oss på My Dog i helgen. Men det gör inte så mycket, huvudsaken är ju att han blir frisk igen och det kommer ju fler utställningar. Har anmält honom till en utställning i Danmark i slutet av januari och tills dess ska det väl ha läkt. Får tyvärr även ställa in en rallylydnadstävling nu i januari. Men jag har ju veterinärsintyg, så jag kommer ju att få anmälningsavgifterna tillbaka i alla fall.
Tanken var ju även att vi skulle göra en exteriörbedömning på söndag för att förhoppningsvis få titeln KORAD. Men jag vet inte vad reglerna säger om medicinering och karens när det gäller den bedömningen, så jag ska maila till hon som ska göra det och se om det är något vi kan göra ändå. Det är ju ingen prestation som egentligen kan påverkas av medicineringen. Så vi håller tummarna för att det kan göras, annars får vi göra det till våren istället.

Så idag blir det en lugn hemmakväll. Dels för att Sigge inte är helt ok och dels för att jag vill vara hemma med Asta på hennes första nyår. Hon verkar inte bry sig så mkt om raketerna, i alla fall inte när vi är ute och går, men det blir ju lite mer smällande i kväll och i natt. Så idag blir det en långpromenad på dagen med båda skäggen så får de hålla sig inne ikväll. Jag, Emma och Jocke ska vara hemma själva ikväll, vi har planerat en trerätters middag och sen ska vi spela bingolotto :-)

Nu önskar jag alla mina vänner ett riktigt gott nytt år och ett kanonbra 2014!!!!!

Då var det tredje advent idag...snart jul! Har ingen julkänsla alls i år tyvärr, har för mkt runt omkring mig, men det börjar lugna ner sig nu tror/hoppas jag.

För det första har jag gått o väntat på besked från patologen, har en "knöl" som växer vid livmodern någonstans som läkaren var lite orolig för och inte riktigt visste vad det var. Knölen/cystan/tumören hade från att i september bara vara någon centimeter i diameter växt till att nu i november vara 12 x 8 cm. Läkaren tog nya prover på den och skickade iväg ett akutsvar. Förra veckan (har varit en lång o orolig väntan)  kom då beskedet på att cellprovet inte visade något. Behöver jag säga vilken lättnad det var!? Vid sista läkarbesöket frågade de om jag var färdig med barnafödandet (vilket jag absolut är), för det vill ju operera bort den eftersom den verkar växa så fort och trycker på flera andra organ i buken på mig. Så nu går jag och väntar på besked från min läkare om/när jag ska opereras. Hoppas det blir snart i alla fall. Får väl tänka lite positivt....slipper PMS och den där mindre roliga "veckan"....och jag kan sluta "planera" min begravning"!

Sen har jag ju den där jäklar magisteruppsatsen som hänger över  mig hela tiden! Men nu är det (förhoppningsvis) slutspurten. Ikväll när jag kommer hem från jobbet ska jag skicka vårt senaste utkast till vår handledare. Förhoppningsvis tycker hon det är ok och vi kan skicka in den sen på torsdag. Den ska ju gå genom något som heter "Urkund" först också, vilket är ett program som kollar så man inte bara har skrivit av andras arbeten och annan litteratur. Så hoppas, hoppas, hoppas!

Så om nu bara dessa två sakerna kan "bli klara" så kommer mitt liv till att kännas mkt lättare och jag kan kanske bli mitt gamla glada jag igen. Det har varit ett par tuffa månader och jag känner att jag inte har varit mig själv. Har haft en god stöttning i min fina vän (du vet nog själv vm du är) som jag har ventilerat mkt med. Hon ställer verkligen upp i alla väder (även om vi inte alltid tycker lika), både när det gäller hundarna och privata saker. Sen har jag ju världens bästa mamma och syster också som jag alltid kan ringa till när det är något, men samtidigt så vat jag ju att de har sina egna bekymmer. Tyvärr är jag väl lite så att jag håller det mesta för mig själv och tycker att "jag klarar mig", får väl försöka ändra på det. Men ett STORT TACK till alla som alltid ställer upp, ni vet själva vilka ni är.....ni är UNDERBARA!!!!!!!!!!!!