För det första har jag gått o väntat på besked från patologen, har en "knöl" som växer vid livmodern någonstans som läkaren var lite orolig för och inte riktigt visste vad det var. Knölen/cystan/tumören hade från att i september bara vara någon centimeter i diameter växt till att nu i november vara 12 x 8 cm. Läkaren tog nya prover på den och skickade iväg ett akutsvar. Förra veckan (har varit en lång o orolig väntan) kom då beskedet på att cellprovet inte visade något. Behöver jag säga vilken lättnad det var!? Vid sista läkarbesöket frågade de om jag var färdig med barnafödandet (vilket jag absolut är), för det vill ju operera bort den eftersom den verkar växa så fort och trycker på flera andra organ i buken på mig. Så nu går jag och väntar på besked från min läkare om/när jag ska opereras. Hoppas det blir snart i alla fall. Får väl tänka lite positivt....slipper PMS och den där mindre roliga "veckan"....och jag kan sluta "planera" min begravning"!
Sen har jag ju den där jäklar magisteruppsatsen som hänger över mig hela tiden! Men nu är det (förhoppningsvis) slutspurten. Ikväll när jag kommer hem från jobbet ska jag skicka vårt senaste utkast till vår handledare. Förhoppningsvis tycker hon det är ok och vi kan skicka in den sen på torsdag. Den ska ju gå genom något som heter "Urkund" först också, vilket är ett program som kollar så man inte bara har skrivit av andras arbeten och annan litteratur. Så hoppas, hoppas, hoppas!
Så om nu bara dessa två sakerna kan "bli klara" så kommer mitt liv till att kännas mkt lättare och jag kan kanske bli mitt gamla glada jag igen. Det har varit ett par tuffa månader och jag känner att jag inte har varit mig själv. Har haft en god stöttning i min fina vän (du vet nog själv vm du är) som jag har ventilerat mkt med. Hon ställer verkligen upp i alla väder (även om vi inte alltid tycker lika), både när det gäller hundarna och privata saker. Sen har jag ju världens bästa mamma och syster också som jag alltid kan ringa till när det är något, men samtidigt så vat jag ju att de har sina egna bekymmer. Tyvärr är jag väl lite så att jag håller det mesta för mig själv och tycker att "jag klarar mig", får väl försöka ändra på det. Men ett STORT TACK till alla som alltid ställer upp, ni vet själva vilka ni är.....ni är UNDERBARA!!!!!!!!!!!!